Ett dygn på björnarnas berg

Jag tror alla som ägnar sig åt naturfoto har en ”önskelista” med saker de skulle vilja uppleva och fotografera. Det finns ju fler möjligheter än någonsin att få uppleva speciella miljöer och exotiska djur, både i Sverige och utomlands, tack vare alla arrangörer av fotoresor som etablerat sig de senaste åren.

Högt på min lista har alltid stått att få se vår brunbjörn i det vilda. Vi har gjort våra försök när vi varit uppe i fjällen, t ex i Härjedalen, men björnen är ju för det mesta väldigt skygg och det krävs mycket tid och kunskap för att få en chans att se den. Jag har kollat annonser från ett antal föreståndare från björngömslen de senaste åren och i januari i år tog jag mig i kragen och bokade plats på Vargas Vildmarkslodge, hos Eva och Håkan Vargas Sundberg. Jag fick plats helgen före midsommar, vilket ju är bra med tanke på att det är årets näst ljusaste helg. Jag hoppades på att kunna sitta uppe större delen av natten och vaka.

Förra lördagen packade jag bilen och körde de drygt 30 milen upp till deras lodge, som ligger drygt tre mil söder om Edsbyn/Alfta, mitt i hälsingeskogarna. Vi togs emot av Eva, Håkan och deras charmiga hund Chessie, en blandning av schäfer och mastiff.

Efter en god fika och lite information och instruktioner från Håkan och Eva satte vi oss i två jeepar och åkte ca tio minuter uppför berget som ligger nära lodgen. Då var klockan halv fem på eftermiddagen. Håkan ville att vi skulle åka upp så tidigt som möjligt, eftersom man sett björnar redan vid femtiden dagen före. I vanliga fall brukar de visa sig vid niotiden på kvällen eller senare. Det skulle visa sig vara ett lyckokast…

Vi parkerade och gick sakta, i tysthet, ca en kvart genom skogen upp mot gömslet som ligger vid en liten myrmark. Vi måste vara tysta vi kunde för att inte ge oss till känna. Längs vägen visade Håkan oss dels färska björnspår och dels träd där björnarna stått och kliat sig, det satt björnhår kvar i barken (tänk Baloo i Djungelboken på julaftons-TV:n 🙂 ).

När vi kom fram till gömslet var klockan fem. Håkan önskade lycka till och sade att han skulle hämta oss klockan åtta morgonen därpå. Jag satte mig tillrätta i den bekväma fåtöljen och justerade in mitt 300 mm plus konverter i galonstruten, som man stack ut objektivet genom. Man använder bönpåsar i stället för stativ, vilket är smart eftersom de inte skramlar och är mer flexibla för den här typen av fotografering.

De första minuterna kom en nötskrika och ett par större hackspettar och underhöll oss på ganska nära håll. Efter en kvart slängde jag en blick till höger och såg då att det rörde sig inne bland granarna i kanten av den lilla myren. Det var en björn! Jag försökte viska så högt som möjligt utan att prata (om ni förstår) och några av kompisarna fick en skymt av den innan den drog sig tillbaka. Då viskade en av oss andra och pekade åt vänster. Där såg vi en annan individ. Det här började ju bra, och nog  kände man pulsen öka lite. Det var kanske den berömda björnfrossan som började göra sig påmind.

Det dröjde inte länge förrän den första björnen, en fjolårsunge, vågade sig ut på myren och gick fram till en av platserna där Håkan och Eva lagt ut mat. De använder enbart vegetabilisk föda för att inte sprida dofter som kan leta sig ner i jorden. Då kan björnar, vildsvin och andra djur böka sönder marken och förstöra mycket av förutsättningarna för bra björnskådning.

Vi höll nästan andan och försökte samtidigt koncentrera oss på att betrakta björnen och fotografera den. Snart fick den sällskap av en något större björn, som vi antog var mamman. Ungen flyttade lite på sig och vid ett tillfälle blev den lite skrämd och sprang rakt emot oss. Den tvärstannade vid en liten granruska bara 6-7 meter från gömslet, så vi fick ”en face”-porträtt av den med våra teleobjektiv. Ansiktet fyllde nästan hela sökaren!

Efter någon timme fick ungen sällskap av en björn som vi trodde var ett syskon, den var i alla fall ungefär lika stor och de satt tillsammans och åt och höll koll på omgivningen en ganska bra stund. Man märkte att ungarna var mycket mer oroliga och försiktiga än mamman. Det blev än tydligare när en hanne dök upp en stund senare. Den var stor, kraftig och lite ärrad efter strider med rivaler. Han hade ett färskt sår på högra kinden som såg ganska otäckt ut. Men han verkade inte låta sig bekommas, utan satt i lugn och ro (de andra björnarna försvann så fort han visade sig) och åt i flera omgångar. Han kom också väldigt nära gömslet vid ett par tillfällen, så vi fick ögonkontakt med honom, det var lite svindlande, faktiskt…

Vi hade en eller flera björnar framför oss varje kvart eller oftare under drygt fyra(!) timmar. Det var en av mina mest fascinerande upplevelser någonsin vad gäller naturfoto. Alla förväntningar jag hade överträffades, inte bara därför att vi såg dem så ofta – det föll dessutom ett fint kvällsljus över myren, snett bakifrån gömslet. Ibland var det rent solljus och ibland mjukades det upp av molnen. Det gav oss möjlighet att göra bilder med ganska olika karaktär, och ofta kände man att resultatet blev bra redan när man tog bilden. Det var en härlig känsla!

Efter de fyra timmarna var vi ganska tagna av alla observationer och den otroliga känslan av att se de här imponerande djuren på så nära håll. När det började skymma lite försvann björnarna, och efter kl tio såg vi inte till dem. Jag gick och lade mig (vi hade varsin utmärkt brits att vila på) och satte klockan på halv tre. När den ringde gick jag upp och satt en halvtimme till, men det var bara den där nötskrikan som visade sig. Jag gick och lade mig igen och det kändes som om jag bara blundade en stund så var klockan kvart i åtta. Håkan kom upp och gick en sväng på myren för att kolla matningarna innan han knackade på och hälsade ”god morgon”. Alla var mycket, mycket nöjda med kvällen och natten!

Vi åkte tillbaka ner till lodgen och fick en härlig frukost med både risgrynsgröt och messmör bland mycket annat gott. Jag köpte Håkans bok ”Björnarnas berg”, där han beskriver arbetet med lodgen och de olika gömslena. Ska bli intressant läsning framöver. Sedan tackade vi Håkan, Eva och varandra för en helg som ingen av oss kommer glömma i första taget.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Vargas Vildmarkslodge. Det är en typ av verksamhet som man vill stödja som natutfotograf. Den drivs med djuren och omgivningarna i fokus, det är vi som är på besök hos björnarna (och vargarna, som visar sig ibland) och vi måste såklart anpassa vårt beteende därefter. När vi gör det kan vi bli så rikligt belönade som vi blev den här helgen!

Här hittar ni info om Vargas Vildmarkslodge

Här nedan finns fler bilder och ännu fler finns i mitt album på Flickr.