Ett dygn på björnarnas berg

Jag tror alla som ägnar sig åt naturfoto har en ”önskelista” med saker de skulle vilja uppleva och fotografera. Det finns ju fler möjligheter än någonsin att få uppleva speciella miljöer och exotiska djur, både i Sverige och utomlands, tack vare alla arrangörer av fotoresor som etablerat sig de senaste åren.

Högt på min lista har alltid stått att få se vår brunbjörn i det vilda. Vi har gjort våra försök när vi varit uppe i fjällen, t ex i Härjedalen, men björnen är ju för det mesta väldigt skygg och det krävs mycket tid och kunskap för att få en chans att se den. Jag har kollat annonser från ett antal föreståndare från björngömslen de senaste åren och i januari i år tog jag mig i kragen och bokade plats på Vargas Vildmarkslodge, hos Eva och Håkan Vargas Sundberg. Jag fick plats helgen före midsommar, vilket ju är bra med tanke på att det är årets näst ljusaste helg. Jag hoppades på att kunna sitta uppe större delen av natten och vaka.

Förra lördagen packade jag bilen och körde de drygt 30 milen upp till deras lodge, som ligger drygt tre mil söder om Edsbyn/Alfta, mitt i hälsingeskogarna. Vi togs emot av Eva, Håkan och deras charmiga hund Chessie, en blandning av schäfer och mastiff.

Efter en god fika och lite information och instruktioner från Håkan och Eva satte vi oss i två jeepar och åkte ca tio minuter uppför berget som ligger nära lodgen. Då var klockan halv fem på eftermiddagen. Håkan ville att vi skulle åka upp så tidigt som möjligt, eftersom man sett björnar redan vid femtiden dagen före. I vanliga fall brukar de visa sig vid niotiden på kvällen eller senare. Det skulle visa sig vara ett lyckokast…

Vi parkerade och gick sakta, i tysthet, ca en kvart genom skogen upp mot gömslet som ligger vid en liten myrmark. Vi måste vara tysta vi kunde för att inte ge oss till känna. Längs vägen visade Håkan oss dels färska björnspår och dels träd där björnarna stått och kliat sig, det satt björnhår kvar i barken (tänk Baloo i Djungelboken på julaftons-TV:n 🙂 ).

När vi kom fram till gömslet var klockan fem. Håkan önskade lycka till och sade att han skulle hämta oss klockan åtta morgonen därpå. Jag satte mig tillrätta i den bekväma fåtöljen och justerade in mitt 300 mm plus konverter i galonstruten, som man stack ut objektivet genom. Man använder bönpåsar i stället för stativ, vilket är smart eftersom de inte skramlar och är mer flexibla för den här typen av fotografering.

De första minuterna kom en nötskrika och ett par större hackspettar och underhöll oss på ganska nära håll. Efter en kvart slängde jag en blick till höger och såg då att det rörde sig inne bland granarna i kanten av den lilla myren. Det var en björn! Jag försökte viska så högt som möjligt utan att prata (om ni förstår) och några av kompisarna fick en skymt av den innan den drog sig tillbaka. Då viskade en av oss andra och pekade åt vänster. Där såg vi en annan individ. Det här började ju bra, och nog  kände man pulsen öka lite. Det var kanske den berömda björnfrossan som började göra sig påmind.

Det dröjde inte länge förrän den första björnen, en fjolårsunge, vågade sig ut på myren och gick fram till en av platserna där Håkan och Eva lagt ut mat. De använder enbart vegetabilisk föda för att inte sprida dofter som kan leta sig ner i jorden. Då kan björnar, vildsvin och andra djur böka sönder marken och förstöra mycket av förutsättningarna för bra björnskådning.

Vi höll nästan andan och försökte samtidigt koncentrera oss på att betrakta björnen och fotografera den. Snart fick den sällskap av en något större björn, som vi antog var mamman. Ungen flyttade lite på sig och vid ett tillfälle blev den lite skrämd och sprang rakt emot oss. Den tvärstannade vid en liten granruska bara 6-7 meter från gömslet, så vi fick ”en face”-porträtt av den med våra teleobjektiv. Ansiktet fyllde nästan hela sökaren!

Efter någon timme fick ungen sällskap av en björn som vi trodde var ett syskon, den var i alla fall ungefär lika stor och de satt tillsammans och åt och höll koll på omgivningen en ganska bra stund. Man märkte att ungarna var mycket mer oroliga och försiktiga än mamman. Det blev än tydligare när en hanne dök upp en stund senare. Den var stor, kraftig och lite ärrad efter strider med rivaler. Han hade ett färskt sår på högra kinden som såg ganska otäckt ut. Men han verkade inte låta sig bekommas, utan satt i lugn och ro (de andra björnarna försvann så fort han visade sig) och åt i flera omgångar. Han kom också väldigt nära gömslet vid ett par tillfällen, så vi fick ögonkontakt med honom, det var lite svindlande, faktiskt…

Vi hade en eller flera björnar framför oss varje kvart eller oftare under drygt fyra(!) timmar. Det var en av mina mest fascinerande upplevelser någonsin vad gäller naturfoto. Alla förväntningar jag hade överträffades, inte bara därför att vi såg dem så ofta – det föll dessutom ett fint kvällsljus över myren, snett bakifrån gömslet. Ibland var det rent solljus och ibland mjukades det upp av molnen. Det gav oss möjlighet att göra bilder med ganska olika karaktär, och ofta kände man att resultatet blev bra redan när man tog bilden. Det var en härlig känsla!

Efter de fyra timmarna var vi ganska tagna av alla observationer och den otroliga känslan av att se de här imponerande djuren på så nära håll. När det började skymma lite försvann björnarna, och efter kl tio såg vi inte till dem. Jag gick och lade mig (vi hade varsin utmärkt brits att vila på) och satte klockan på halv tre. När den ringde gick jag upp och satt en halvtimme till, men det var bara den där nötskrikan som visade sig. Jag gick och lade mig igen och det kändes som om jag bara blundade en stund så var klockan kvart i åtta. Håkan kom upp och gick en sväng på myren för att kolla matningarna innan han knackade på och hälsade ”god morgon”. Alla var mycket, mycket nöjda med kvällen och natten!

Vi åkte tillbaka ner till lodgen och fick en härlig frukost med både risgrynsgröt och messmör bland mycket annat gott. Jag köpte Håkans bok ”Björnarnas berg”, där han beskriver arbetet med lodgen och de olika gömslena. Ska bli intressant läsning framöver. Sedan tackade vi Håkan, Eva och varandra för en helg som ingen av oss kommer glömma i första taget.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Vargas Vildmarkslodge. Det är en typ av verksamhet som man vill stödja som natutfotograf. Den drivs med djuren och omgivningarna i fokus, det är vi som är på besök hos björnarna (och vargarna, som visar sig ibland) och vi måste såklart anpassa vårt beteende därefter. När vi gör det kan vi bli så rikligt belönade som vi blev den här helgen!

Här hittar ni info om Vargas Vildmarkslodge

Här nedan finns fler bilder och ännu fler finns i mitt album på Flickr.

  

Vad har du i garderoben? Tankar kring utrustning och förvaring

Att fotografering är en hobby som lätt kan bli lite av en ”materialsport” är vi nog många som insett. Jag tycker det är rätt kul med utrustning som hjälper mig att göra de bilder jag vill, och eftersom jag plåtar rätt mycket olika typer av motiv så är det ”lätt hänt” att jag hittar och köper utrustning som jag tycker jag behöver i något avseende. 🙂

Problemet är ju att prylar tar plats, och det gäller att hitta ett bra sätt att förvara dem, så de inte tar skada och att det är lätt att hitta dem. Jag har hittat en lösning som passar mig perfekt. Mer om det längre ner i texten. Vi börjar med prylarna.

Hur ser min utrustning ut då? Ja, låt oss ta en titt:

Kameror

Nikon D3s
Nikon D7200
Fuji X100T

Objektiv

Nikon 17-35/2,8 ED
Nikon 24-70/2,8 ED Mk I
Nikon 80-200/2,8 D
Nikon 24/2,8 D
Nikon 35/2,0 D
Nikon 50/1,4 D
Samyang 85/1,4
Sigma 105/2,8 macro
Sigma 300/2,8 APO HSM
+
Nikon 16-85/3,5-5,6 DX (för D7200)

Konvertrar

Sigma 1,4x (till 300 mm)
Sigma 2,0x (till 300 mm)
Kenko 1,4x (till 80-200 mm och 105-makrot)

Stativ

Manfrotto 055XPROB med kulled RC498
Manfrotto monopod 681
Manfrotto ”vagga” (fattigmans gimbal 😉 )

Filter

Lee Big stopper
Lee stopper
Lee avtonade (3 st)

Väskor

Ryggsäck Benro 600 – storsäcken, för den stora utrustningen
Ryggsäck LowePro Mini Trekker (från 2002!) – för 1 hus och 3-4 objektiv
Ryggsäck LowePro (utgången modell som jag glömt namnet på) – för den lilla utrustningen (hus + 2-3 gluggar) och dagpackning
ThinkTank axelremsväska (för D7200 + 2-3 gluggar, vann den på Naturfotodagen i Västerås)

Blixtar

Nikon SB-900
Studioblixtar – paket från Kaffebrus

Övrigt

Bönpåsar
Doghousegömsle
Laddare
Batterier
Minneskort
TriLens (bältesfäste för tre Nikongluggar)
….

Länge förvarade jag alla prylar i ryggsäckarna som i sin tur låg på hyllor eller i någon garderob. Det var ganska opraktiskt, eftersom det var svårt att få en överblick över utrustningen. För ett par år sedan gjorde vi om på kontoret här hemma och då köpte jag ett vitrinskåp på IKEA där all utrustning fick plats. Dessutom syns delar av den genom glasdörrarna, vilket blir en rätt trevlig inredningsdetalj. Se bilderna nedan.

Hur använder jag prylarna då? Tja, när det är fråga om ”seriös” fotografering över en hel helg  eller längre med BioFoto eller andra kompisgäng kan jag t ex ta med båda Nikonhusen, 17-35, 24-70, 80-200, 300 + konvertrar och 105 macrot och möjligen 24 (blir ju en fin 35:a på DX-huset) och en 50 för kvällsbilder. Dessutom filter (ND + tonade), stativ och kanske bönpåse. Det blir en del att släpa på, men min stora rygga (Benro 600) är bekväm att bära även när den är tungt lastad. Då är man garderad för alla upptänkliga typer av motiv och behöver inte riskera att stå med ”fel” prylar.

Om jag är ute i stugan en vanlig helg blir det kanske D3s, 24-70, 105 macrot och 300 + konvertrar och stativ. Därute plåtar jag mest fågel, makro och landskap, så den utrustningen täcker det behovet alldeles utmärkt. Dessutom ryms allt det i min ”mellansäck” (LowePro Mini Trekker). Jag gillar verkligen D3s-huset, det är robust och sitter perfekt i mina händer. Jag kan t ex handhålla mitt 300 + 1,4 konverter på 1/125s (utan VR!) tack vare att huset och gluggen balanserar så bra.

För semesterplåtning tar jag antingen enbart Fuji X100T eller D7200 med 16-85 + 105 macro och 50. Det är en smidig utrustning som täcker många behov. Att bara ta med X100T är en rolig utmaning när det gäller att göra bilder, eftersom den har en fast 23 mm (motsvarar 35 mm i fullframe). Jag har använt enbart den på några semestrar även när det gäller rent naturfoto. Det är verkligen en utmaning vad gäller komposition och perspektiv. 🙂

Om jag plåtar street blir det antingen Fujin eller D7200, gärna med någon av de korta, fasta gluggarna.

Om jag plåtar event så brukar jag ta Nikonhusen, 24-70, 80-200, 105 och 35 eller 50. De ljusstarka fasta är bra på kvällen vid t ex middagen. I det sammanhanget är min TriLens-hållare (som jag fäster i byxbältet) perfekt. Man kan röra sig smidigt i vimlet utan att ha en väska på axeln eller ryggen som är i vägen.

För ren porträttplåtning skiner min (manuella) Samyang 85/1,4 över alla andra gluggar, den är fantastisk för det syftet.

Som ni ser har jag rätt många äldre gluggar som jag oftast köpt begagnade genom åren. Jag skulle inte få så mycket för dem om jag sålde dem idag, så jag har valt att ha dem kvar. Det finns alltid något tillfälle när de behövs.

Hur ser din utrustning ut? Hur använder du den? Svara gärna här nedan. 🙂 

Hornborgasjön 7-8 april

Vi är redan inne i den sista vårmånaden, och april har som vanligt varit fylld av massor med olika aktiviteter (både med och utan kameran), så jag har försakat skrivandet här inne… Men här kommer ett inlägg om en återkommande tradition: besöket vid Hornborgasjön.

Jag var där helgen 7-8 april, vilket skulle visa sig vara något av ett lyckokast, eftersom man på söndagen räknade in det näst största antalet tranor någonsin, drygt 24000! Det märktes att det var fler tranor än vanligt redan när vi stod där och tittade på skådespelet, för dels var de utspridda över ett mycket större område än vanligt, (det stod t ex massor med tranor längs bort på fältet, mot skogskanten i sydöstra hörnet av sjön) och dels kom det grupper av tranor flygande nästan hela tiden, speciellt på söndagen.

Jag valde att stå vid den mindre utsiktsplatsen (nere vid kyrkan) på morgonen den här gången. Den största skillnaden mot att stå på den stora utsiktsplatsen vid Trandansen är att fåglarna flyger rakt emot dig när de kommer in från sjön i gryningen. Det gav mig möjlighet att göra rätt annorlunda bilder mot tidigare år, med tranor fotograferade framifrån, flygande på rad rakt emot mig. På fälten i höjd med kyrkan var det dessutom väldigt mycket tranor, vilket gav möjlighet till (för mig) lite annorlunda bilder, med tranorna på sluttningarna ner mot skogsbrynet.

Jag hade med mig båda kamerahusen (Nikon D3s och D7200). D7200 visade sig vara väldigt smidig för att göra flygbilder. Jag använde den med mitt 300 mm med och utan 1,4x konverter, vilket alltså gav en effektiv brännvidd på 450 respektive 630 mm. Det var så pass ljust att det gick att handhålla den även med 630 mm brännvidd.

Soluppgången blev inte någon av de mer spektakulära, men det grådisiga morgonljuset är ändå väldigt vackert och bidrar till den där trolska stämningen runt sjön innan det ljusnar.

En sak jag tänkte speciellt på i år var att det var enormt mycket sångsvan runt sjön. Jag vet inte om det berodde på den sena våren, att svanarna anländer under en kortare period än vanligt, men ofta var de fler än tranorna på vissa ytor.

Här är några bilder där jag försöker illustrera det jag skriver om här ovanför.

Hjälstaviken 17 mars

Idag åkte vi upp till Hjälstaviken (mellan Bålsta och Enköping), i hopp om att få se skäggmesarna som huserar där. Vi möttes av sol och snöyra under den första halvtimmen, men snön gav med sig efter ett tag och vi fick en fantastiskt fin förmiddag där uppe.

Vi gick längs spängerna ner mot gömslet men såg ingenting av skäggmesarna. Nere vid gömslet var det lugnt, eftersom viken fortfarande är överfrusen. Vi såg en grågås långt ut på isen och misstänkte att den var fastfrusen till en början, men den flög iväg efter en stund som väl var.

Vi gick vidare upp på Kvarnberget och njöt av utsikten och solen, som faktiskt värmde i ansiktet. Det är nog första gången i år! Vi fortsatte ner till fågelmatningen vid Hjulströms brygga där det var bra fart på fåglarna. De sedvanliga blåmesarna, talgoxarna och koltrastarna for runt mellan matningsstationerna, och de fick sällskap av nötväckor och en större hackspett också. Efter en stund dök det upp en fågel som jag aldrig lyckats fånga på bild, den oerhört vackra steglitsen. Det var t o m två stycken en kort stund. Det var riktigt kul att få se dem på nära håll och jag lyckades få några helt ok bilder också.

Vi tog en fika i sol och (nästan) lä nere vid vasskanten innan vi gick tillbaka till spängerna för att leta efter skäggmesarna. Nu hade vi bättre tur! Det satt 4-5 stycken en bit in i vassen under några minuter och vi fick möjlighet att se dem på nära håll. Kul!

Här är några bilder från dagen.

Fotolokaler jag återkommer till

När våren tar fart på allvar (vi är ju inte riktigt där än…) vaknar fotolusten hos mig lite extra. Jag har alltid en ambition att ta mig ut och göra bilder, men när ljuset återkommer känns det lite lättare att komma iväg.

Ofta rör jag mig i mitt närområde här i Huddinge/Stockholm, men det finns också några lokaler ute i landet som jag försöker återkomma till, om inte varje år, så vartannat i alla fall. Här är de jag helst återkommer till:

Hornborgasjön

Ja, det är en av Sveriges mest ”sönderfotograferade” fågellokaler, men jag gillar att komma dit i mars-april och se skådespelet med alla tranor, sångsvanar, tofsvipor och de andra arter som till äventyrs kan hävda sig där under de veckorna. Jag har varit där ett tiotal gånger den senaste 15 åren.

Det som jag gillar med sjön, förutom det enorma antalet tranor, är hur vädret och morgonljuset kan hjälpa till att skapa så många olika sorters bilder. Jag har haft allt från snöyra till bländade solsken på morgnarna under mina besök. När solen kommer upp över träden på andra sidan sjön, sett från Trandansen, är det alltid lika spännande.

Morgon vid Trandansen

Tysslingen

Om Hornborgasjön är eldoradot för tranfotografering så är Tysslingen, en sjö några km nordväst om Örebro, motsvarigheten för sångsvanar. Uppåt 4000 svanar brukas samlas där i mitten på mars. Tysslingen är ganska utmanade vad gäller fotograferingen av svanarna på deras samlingsplats. Dels är området  för oss åskådare betydligt mindre än det vid Hornborgasjön, och dels finns det en hel del saker som ”stör” i bakgrunden: hus, vägar, elledningar etc. Men det är ju en del av fotograferandet, att lära sig bemästra sådant som kan upplevas som störande i bilden. Det finns ett bra fågeltorn i södra delen av sjön där man har en bra överblick och kan komma ganska nära fåglarna med lite tur.

Sångsvanar i flykt

Gysinge

Varje år i januari brukar vi samlas, ett gäng fotokompisar sedan många år, uppe vid Dalälven i Gysinges bruksmiljö. Det är en otroligt fin plats om man gillar landskapsfoto med inslag av vatten. Dalälven förgrenar sig i flera mindre flöden runt Sevedskvarn, en bit söder om samhället, innan den rinner ihop igen med den mäktiga älven som kommer norrifrån, från själva bruksorten. Snön, isen och kylan på vinter bidrar såklart till att forma landskapet och ljuset.

Ett år när vi var där i januari stod termometern på -26 grader när vi klev ur bilarna klockan åtta på morgonen. Det var utmanande för både fotograferna och deras utrustning (speciellt batterierna!), men vi fick fantastiska bilder i det blåkalla morgonljuset.

Fors vid Sevedskvarn

Tyresta

Jag har en halvtimmes bilresa till Tyresta Nationalpark som är ett av mina favoritställen i Stockholmstrakten. Tyresta bjuder ju på väldigt varierande natur inom ett relativt litet område. Det faktum att det bara är knappt två mil till Stockholms centrum gör parken än mer speciell.

Jag brukar oftast vara i den södra delen, vid Åva och sjöarna ovanför nedre dammen. På vintern stannar jag gärna vid den lilla bäcken som rinner ner från Stensjön, där kan man hitta en hel del bra kompositioner med is och rinnande vatten som blir lite extra intressanta tack vare att stenar och grenar sträcker sig ut i bäckfåran på flera ställen. Vid nedre dammen finns ju dessutom bäver och strömstare.

Fortsätter man förbi Åva, så långt vägen räcker, så kommer man till Spirudden. Det är ett naturreservat med bl a fantastiska ekbackar på en halvö ut mot Vissvassfjärden. På hösten bjuds man på färgsprakande lövverk på ekarna. Det är såklart väldigt tacksamt att fotografera.

Bäcken ovanför nedre dammen

Paradiset

En annan favoritlokal på nära håll är Paradiset, ett naturreservat på gränsen mellan Huddinge och Haninge. Där finns ett antal fina vandringsleder genom varierad skogsmark, förbi några sjöar. Det finns ganska gott om fåglar, lite annorlunda växter och ofta bra med svamp på hösten. I området finns några av de tidigaste boplatserna på hela Södertörn, från sen stenålder.

Skvattram, Paradiset

Gömmaren

Gömmaren är en liten sjö som ligger i sydvästra Huddinge, i andra änden av Kolartorpsskogen, som vi har ”inpå knuten” här hemma. Det är en spricksjö som en gång i tiden hade förbindelse med Mälaren, men den är numera strypt av diverse infrastrukturprojekt. Det finns en fin liten vandringsled runt sjön och det häckar storlom där också. Sjön är ett populärt utflyktsmål året om, så man måste vara där tidigt på morgonen om man ska få ”ostörda” bilder. I östra delen av sjön finns det en liten myrmark som för tankarna till Norrlands inland.

Nötskrika vid Gömmaren

Isbladskärret

Kärret är mest känt för de stora träden i västra änden, där det finns uppemot 60 hägerbon. Från mitten på april börjar de befolkas av hägerkolonin som tillbringar vintern uppe vid Råstasjön i Solna. Jag brukar åka dit en tidig morgon i mitten/slutet av maj, när ungarna börjar växa till sig och föräldrarna har ett sjå med både matning och renovering av boet. Det är ofta stor aktivitet i luften, med många hägrar som flyger ganska nära utsiktsplattformen och vägen som går förbi.

Dessutom häckar svarthakedopping i kärret, tillsammans med bl a skedand och knipor. Tofsviporna brukar också ha flyguppvisningar över vattenspegeln och gräsmarkerna runt kärret.

Häger går in för landning

Under 2018 kommer jag förhoppningsvis tillbaka till alla de här lokalerna, utom Gysinge. Det var för lite snö runt trettonhelgen, så vi gjorde ett undantag och åkte ut till Upplandskusten i stället.

 

 

Fotoåret 2017

Två dagar kvar på 2017, som varit ett intensivt år vad gäller mitt fotograferande. Jag har ställt ut på tre olika utställningar under året: i april i Virsbo konsthall, i juni på Galleri Greger i Stockholm och i september på ABF här i Huddinge. Det har varit en hel del arbete med dem, men det har gett mycket tillbaka i form av trevliga möten och flera nya fotovänner, som jag fortsatt att umgås med.

Några höjdpunkter från året har varit:

  • Ugglesafarin i Västmanland i början av maj. Vi fick se slaguggla, hornuggla, sparvuggla, lappuggla och tjäder (den senare på väldigt nära håll!). Oförglömligt!
  • Vandringar på Omberg och Kinnekulle. De bjuder på mycket omväxlande natur på en liten yta så vi fick massor med fina naturupplevelser under de dagarna.
  • En dag nere på Torö stenstrand i fint eftermiddagsljus och mjuka vågor in över stenstranden. Dessutom fantastiskt ljus i bokallén på väg dit.

Här har jag (som vanligt) valt en bild per månad och gjort ett album:

Fotoåret 2017, en bild per månad

Gott nytt fotoår! 🙂

 

Crop factor…

Jag har blivit med en ny spegelreflex. Under åtta års tid har jag haft min gamla trotjänare Nikon D700 och sedan snart tre år min D3s, som jag hittade för ett bra pris på Hegethorns foto. Kamerorna är ju ganska lika vad gäller prestanda i normalt ljus med 12 Mp sensor och bra exponering och färgåtergivning. Eftersom D3s:en är vassare vad gäller höga ISO och jag dessutom gillar den mer robusta konstruktionen med inbyggt batterigrepp (bra för 300:an på fri hand, t ex) har jag använt den bra mycket mer än D700:an, som bara fått komma med när jag velat ha en lite lättare utrustning eller två hus.

För några veckor sedan lånade jag en Nikon D7200 som vi har på jobbet. Jag skulle till Hjälstaviken för att reka inför en träff med BioFoto Stockholm. Jag hade läst mycket gott om den vad gäller bildkvalitet och handhavande. Sagt och gjort, jag tog med mig D3s och D7200 och den ”vanliga” uppsättningen gluggar för fågel/landskapsfoto: 300 mm med konvertrar, 80-200 mm och 24-70 mm.

Väl på plats började jag som vanligt plåta fåglarna med D3s och 300:an + 1.4x konverter. Det funkade ju bra för t ex en häger som stod en bit bort och spanade efter fisk. Det blev en del miljö runt, men det är ju ofta bra bildmässigt. När vi kom ner till det lilla gömslet vid ena sjöänden stod det en häger bara 10 m från oss och jag tänkte att ”nu ska vi se vad D7200:an går för”. Jag bytte till den och fick alltså 420 x 1,5 = 630 mm effektiv brännvidd tack vare ”crop-faktorn”, och ljusstyrka 4,0. Jag hajade verkligen till inför skillnaden mot fullformat! Jag hade glömt hur mycket den gör. (Min första DSLR var den klassiska Nikon D70, men den hade stått i skåpet i åtta år nu).

Hemma vid datorn blev jag förbluffad över kvaliteten, fina naturliga färger och riktigt bra skärpa.

Jag gick och funderade några dagar och kollade på en del begagnatannonser på D7200:an. Bjöd på en annons på Tradera, men blev ”slagen på mållinjen”. Senare i veckan såg jag att Rajala hade extrapris på just D7200, eftersom D7500 kommit nu och man antagligen ville ”rea” bort D7200. Knappt 8000 kr tyckte jag var ett bra pris, så jag slog till. Nu har jag haft den i tre veckor och den är ett perfekt komplement till D3s. Just möjligheten att få lite mer ”räckvidd” med telegluggarna är väldigt värdefull. Dessutom är den mycket smidig att ha med sig t ex på stan när man vill ha lite mer möjligheter än vad (den i övrigt superba) FujiX100T ger.

Lägger med lite bilder i inlägget här så kan ni se vad den är kapabel till.

Utställningar – resan är målet

Tre utställningar i år

I år har jag haft tre utställningar, den tredje pågår just nu på ABF i Huddinge, där jag hänger 46 bilder i olika teman. 12 av bilderna är tagna i Huddinge. Vi har gott om fin natur på nära håll här, så det känns kul att få visa upp den för besökarna.

Tidigare i år har jag visat bilder på Konstveckan i Svartådalen (på Virsbo konsthall) och på Galleri Greger på Hornsgatan uppe på Södermalm. Det har varit bra dagar med många positiva kommentarer och trevliga möten med en publik som oftast är väldigt intresserad av det vi gör som naturfotografer.

I Virsbo hängde jag tillsammans med Stefan Oscarsson och Dan Lavén. Vi har haft ett antal utställningar tillsammans sedan 2010, då vi bildade fotografkollektivet ”4 Naturfotografer”. Den fjärde kompisen, Stefan Jonsson, hade tyvärr förhinder i Virsbo.

På Galleri Greger (där jag ställt ut flera gånger tidigare med ”4 Naturfotografer”) hade jag sällskap av Arne Berneklint, Anki Hammar och Andreas Hemb.

Resan: teman och bildval

Att ordna en utställning är en intressant resa, från den första tanken på att ställa ut överhuvudtaget via alla tankar och allt arbete med att forma utställningen till dess att bilderna hänger där och när man till slut packar ihop allting. Det är helheten kring utställningen som är behållningen för mig, från idéstadie, över genomförandet till avslutningen.

Jag har utvecklat någon sorts ”metodik” (som jag förmodligen har med mig från många år som projektledare i ”det civila”) där jag börjar tänka ganska brett och förutsättningslöst kring vad jag vill visa. Jag gillar att visa bilder i teman, där bilderna berättar någonting tillsammans. Jag har några teman som jag ofta återvänder till, dels för att jag tycker de rymmer många möjligheter, men också för att jag samlat på mig en hel del bilder genom åren. Några exempel är makrobilder och abstrakta bilder, där jag försöker sudda ut gränserna mellan måleri och fotografi med hjälp av olika tekniker, både vad gäller hur bilden tas och hur den presenteras. De bilderna brukar alltid dra till sig lite extra intresse på utställningarna.

Ett tema kan ju också vara bilder från en viss plats från olika tillfällen. Hornborgasjön och Gysinge är några sådana exempel. Jag har varit där flera gånger de senaste 10 åren. Då kan man visa hur t ex ljus, väder och vind förändrar förutsättningarna och möjligheterna för att göra väldigt olika typer av bilder på samma ställe.

När jag har några teman klara börjar jag fundera på bildvalet mer i detalj. Förutom att jag plockar ur arkivet vill jag oftast visa nya bilder också. Det kan vara bilder som fungerar i ett tema tillsammans med äldre bilder eller nytagna bilder i ett sammanhang som bildar ett eget tema. Ofta börjar jag med fler bilder än vad som ryms på väggytorna, för att kunna testa olika kombinationer av bilder i ett tema. Det här är den del av jobbet som tar längst tid: att hitta gamla bilder, att planera hur jag ska ta nya bilder, hur de passar ihop etc.

Jag vill helst ha åtminstone hälften nya bilder i varje utställning, dels för att delar av min publik har sett mina tidigare utställningar (familj, släkt, kompisar) men också för min egen del. Det är roligt att visa upp nya bilder och prata om dem med besökarna, och det blir ju en utmaning inför varje utställning att göra nya bilder som funkar tillsammans med de gamla.

Mer än bara bilderna…

En utställning handlar ju inte bara om bilderna i sig utan också väldigt mycket om presentationen. Bilderna ska få plats på väggen utan att konkurrera med varandra om utrymmet. Därför är det ju alltid en utmaning att begränsa sig när väggytan är bestämd. Ofta är det ju så när man ställer ut tillsammans med andra, som på Galleri Greger, t ex, där vi har varit fyra personer som delat på galleriet. På ABF i Huddinge är jag som sagt ensam och då kan man ta ut svängarna lite mer. Men då är utmaningen snarare att inte ta med för mycket bilder, eftersom det lätt kan bli lite ”urvattnat” då.

Jag brukar testa hängningar i Powerpoint. Jag gör ”tumnaglar” av bilderna och testar mig fram till en hängning som funkar. Det tar ofta lång tid, men är en väldigt kul process. Man ser ofta bilderna på ett nytt sätt när de ställs mot varandra i en helhet. Bilder som kanske inte så ”märkvärdiga” var för sig kan visa sig bilda en helhet som är starkare än bilderna var för sig.

Vad gäller monteringen av bilder så gör jag den själv, hemma i köket. Jag använder oftast ramar med glas. Jag börjar med att dammsuga minutiöst och våttorka alla ytor i närheten av köksbordet, som fungerar som arbetsbänk. Damm är ju fotografens fiende nr 1, inte bara i de gamla mörkrummen. När jag monterar dammsuger jag glaset på insidan och torkar efter med fuktig allduk e d. Det funkar bra för det mesta, men vissa dammkorn är väldigt envetna och vill inte försvinna. Det är ganska tålamodskrävande, speciellt när man stått ett par-tre timmar och monterat bilder. Man vill ju bli klar…

Jag lägger också ner rätt mycket tid på att skriva texter till bilderna, dels kring varje tema och även för varje bild. Jag beskriver varje tema, varför jag valt det och hur jag gör bilder kring det. För bilderna brukar jag dessutom skriva titeln och när (och var) den är tagen, ibland också detaljer kring varje bild: var den är tagen, i vilket sammanhang osv.

När bildval och hängning är spikade så gör jag också bildlistor med nummer, titel, storlekar, material (papper/canvas) och priser till besökarna. Detta med prissättning är en lite delikat fråga. Det är ju kul att sälja bilder, men samtidigt vill jag inte dumpa priserna, eftersom kostnaden för varje bild är så mycket mer än bara materialet (ram, passepartout, papper). Fotograferingen tar många timmar och utrustningen kostar en hel del pengar. Jag brukar ta 1700-1900 kr för en ramad pappersbild i 40×50 cm ramar (med 5 cm passepartout runtom). Större storlekar kostar mera, såklart. Canvas kostar mera för motsvarande storlek, eftersom de är dyrare att ta fram.

Dessutom brukar jag ha en gästbok och en trave visitkort med mejl- och webbadresser. Det är kul att få lite kommentarer och besökarna ska ju kunna kontakta mig i efterhand om de vill.

Vernissage!

Vernissagen är alltid en höjdpunkt. Det ska vara lite fest, med dryck och tilltugg och ofta blir det rätt trångt med trevligt under delar av dagen. När vi ställde ut första gången med ”4 Naturfotografer” på Galleri Greger hösten 2010 hade vi ingen aning om hur mycket folk som skulle komma. 20? 50? 100? Vi köpte dryck och tilltugg till kanske 100 pers och trodde vi hade räknat högt. Det kom drygt 250 personer… Det var kö ut på gatan vissa tider på dagen, vi var rätt chockade faktiskt, men det blev ett minne för livet.

Samtal om bilder

När utställningen öppnat återstår det roligaste: att möta besökarna och prata om bilderna. Det är egentligen därför jag ställer ut bilder: för att få tillfälle att visa dem och att prata kring dem med besökarna. Vissa dagar blir det väldigt intensiva och spännande diskussioner. Ofta är det andra naturfotografer som kommer förbi men lika ofta besökare med ett mer allmänt konstintresse. Alla har ju en åsikt om bilder, och det är kul att diskutera utifrån varandras utgångspunkter. Ibland får man höra tolkningar av ens egna bilder som man inte ens tänkt på själv. Det är kul. 🙂 

Nästa utställning?

Efter ABF-utställningen har jag inget planerat. Det blir nog någonting under 2018, men vad, var och när har jag ingen aning om just nu. Jag är väldigt nöjd med utställningen på ABF så det är möjligt att jag ”vädrar” den någon annanstans under nästa år. Mer om det här inne i så fall!

Utställning på ABF

(Från 26 augusti 2017)

Hej bloggen!

Jag har försummat dig hela sommaren, paradoxalt nog därför att jag har plåtat ovanligt mycket i sommar och dessutom har det varit mycket annat att stå i.

På semestern blev det både vandring på Kinnekulle och några dagar vid Kvismaren och Tåkern. När jag ändå var i närheten passade jag på att vandra en sväng på Omberg också. Det var mycket fina omgivningar på alla de ställena. Bilder kommer senare, jag är faktiskt inte riktigt klar med efterbehandlingen…

Just nu håller jag på med förberedelserna inför min utställning på ABF i Huddinge. Jag har fått tre veckor i deras konstgalleri. Det känns väldigt kul att få den möjligheten att visa bilder där. Galleriet ligger mitt i huset, runt en ljusgård med bra möjligheter att hänga bilder. Just nu är jag uppe i 46 bilder i olika grupper och teman. Det dominerande temat är bilder från Huddinge. Det finns enormt mycket fin natur här omkring, så det har varit kul att sätta ihop en kollektion med bilder från grannskapet och skogarna en bit bort.

Jag återkommer här med bilder och berättelser!

Ugglesafari i Västmanland

(Från 14 maj 2017)

Förra helgen tillbringade jag i trakterna runt Skultuna i Västmanland. Vi var åtta kompisar från BioFoto Stockholm som åkte på en ”ugglesafari” med Bird Safari Sweden. Planen var att vara med på ett par ringmärkningar av ugglor och spana efter lappugglorna som häckar vid ett gärde sedan många år, kanske också andra arter.

Efter inkvartering på Skultuna brukshotell åkte vi med våra guider till den första ringmärkningen av en kull slaguggleungar. Ringmärkarna har över 30 års erfarenhet, så vi förstod att ugglorna var i goda händer. Honan satt i en gran en bit in i skogen och höll ögonen på oss hela tiden, men märkningen gick snabbt och smidigt, och vi fick tillfälle att plåta ungarna när de satt på en sten i närheten av holken. Det såg rätt lustigt ut med 5-6 fotografer i taget som krälade på marken framför de tre små uggleungarna som såg ut att tänka ”men vad håller ni på med?” 🙂


Slaguggleungar


Slagugglehona med vår guide Niclas

Vidare till ytterligare en slaguggleholk där vi fick oss en rejäl överraskning. I holken bodde det en hornuggla, som alltså hade tagit över den. Våra guider blev genuint överraskade, de hade aldrig, under alla år, sett något liknande. Vi fick tillfälle att fotografera den otroligt vackra ugglan under 15-20 minuter.


Hornuggla

Vi hann med ytterligare en ringmärkning av slaguggleungar innan vi åkte till det mytomspunna gärde där lappugglor häckat i flera år. Jag har sett många fantastiska bilder därifrån, och vi hade såklart förhoppningar om att få tillfälle att göra bilder på den imponerande fågeln.

Vi stod en dryg timme vid gärdet, men inte ett spår av ugglorna. Vi beslöt att åka dit tidigt morgonen efter också, för att få fler chanser till bilder. Vi avslutade kvällen med lite grillning vid en av åarna som rinner genom Skultuna. En bäver höll på med lite kvällsbestyr i det mer och mer avtagande kvällsljuset, så förutsättningarna för att få bra bilder var tyvärr inte de bästa.

Vi gick upp tidigt på söndagen och åkte iväg till lappugglorna igen. Efter nån halvtimme gick ”larmet”, en av ugglorna satt i en gran på andra sidan av ett av gärdena. Det var långt bort, ca 200 m, men genom kameran med 600 mm optik kunde man tydligt se den karakteristika teckningen runt ögonen. Det blev en del bilder, men mest som dokumentation.

Efter ett par timmar vid lappisarna åkte vi vidare mot ett skogsparti där guiderna hoppades kunna locka fram en sparvuggla. Vi gick 2-300 m in i skogen längs en grusväg, och guiderna visslade för att locka fram den. På det första stället såg vi inte till någon sparvis, men vi flyttade oss några km och på det stället dök den upp högst upp i en liten gran. Vi hade den inom synhåll i säkert en halvtimme, den flög runt oss och satt i olika trädtoppar för att kolla in oss. De sista minuterna satt den väldigt snyggt på en grangren, det gav fina tillfällen till bra bilder.


Sparvuggla

Vi började känna oss riktigt nöjda, men guiderna hade ett mycket intressant förslag som sista aktivitet: spelande tjädertupp. Det lät ju för bra för att vara sant… Vi åkte upp till ett skogsområde med stora stenblock på en höjd och guiderna förklarade att ”här är hans arena”. Vi gick sakta under tystnad för att försöka höra om tjädern var i närheten. Efter ett par minuter viskade en av guiderna: ”Han står här nere till höger”. Genom grenverken kunde vi tydligt se en stor tjädertupp som sträckte på halsen och gav ifrån sig det typiska spellätet!

Vi smög försiktigt närmare för att inte störa den allt för mycket. Man såg tydligt att den hade noterat vår närvaro, men den höll sig ganska lugn och rörde sig sakta mellan stenblocken, ner mot en liten glänta. Vi stod stilla och tog lite skydd bakom träd och stenar och kunde under säkert 15-20 minuter fotografera den enormt imponerande fågeln. Bara tanken att så stora fåglar rör sig i våra skogar utan att vi knappt kan lägga märke till dem är ju fascinerande. Efter ca 20 minuter började tuppen närma sig oss snabbare och man såg på beteendet att den började bli irriterad. Vi drog oss snabbt tillbaka, mycket nöjda.


Spelande tjädertupp

När jag nu gått igenom bildskörden så ser jag att mina förväntningar på bildresultatet överträffats. Även om några av tillfällena var lite ”riggade” (ringmärkningen av slagugglan och hornugglan i holken) så ger det ju bilder som man förmodligen aldrig skulle kunna få under andra omständigheter. Det gäller bara att vara tydlig med under vilka omständigheter bilderna tagits.

Det var två otroligt givande dagar och jag kommer förmodligen göra om det här någon gång framöver.