Ett dygn på björnarnas berg

Jag tror alla som ägnar sig åt naturfoto har en ”önskelista” med saker de skulle vilja uppleva och fotografera. Det finns ju fler möjligheter än någonsin att få uppleva speciella miljöer och exotiska djur, både i Sverige och utomlands, tack vare alla arrangörer av fotoresor som etablerat sig de senaste åren.

Högt på min lista har alltid stått att få se vår brunbjörn i det vilda. Vi har gjort våra försök när vi varit uppe i fjällen, t ex i Härjedalen, men björnen är ju för det mesta väldigt skygg och det krävs mycket tid och kunskap för att få en chans att se den. Jag har kollat annonser från ett antal föreståndare från björngömslen de senaste åren och i januari i år tog jag mig i kragen och bokade plats på Vargas Vildmarkslodge, hos Eva och Håkan Vargas Sundberg. Jag fick plats helgen före midsommar, vilket ju är bra med tanke på att det är årets näst ljusaste helg. Jag hoppades på att kunna sitta uppe större delen av natten och vaka.

Förra lördagen packade jag bilen och körde de drygt 30 milen upp till deras lodge, som ligger drygt tre mil söder om Edsbyn/Alfta, mitt i hälsingeskogarna. Vi togs emot av Eva, Håkan och deras charmiga hund Chessie, en blandning av schäfer och mastiff.

Efter en god fika och lite information och instruktioner från Håkan och Eva satte vi oss i två jeepar och åkte ca tio minuter uppför berget som ligger nära lodgen. Då var klockan halv fem på eftermiddagen. Håkan ville att vi skulle åka upp så tidigt som möjligt, eftersom man sett björnar redan vid femtiden dagen före. I vanliga fall brukar de visa sig vid niotiden på kvällen eller senare. Det skulle visa sig vara ett lyckokast…

Vi parkerade och gick sakta, i tysthet, ca en kvart genom skogen upp mot gömslet som ligger vid en liten myrmark. Vi måste vara tysta vi kunde för att inte ge oss till känna. Längs vägen visade Håkan oss dels färska björnspår och dels träd där björnarna stått och kliat sig, det satt björnhår kvar i barken (tänk Baloo i Djungelboken på julaftons-TV:n 🙂 ).

När vi kom fram till gömslet var klockan fem. Håkan önskade lycka till och sade att han skulle hämta oss klockan åtta morgonen därpå. Jag satte mig tillrätta i den bekväma fåtöljen och justerade in mitt 300 mm plus konverter i galonstruten, som man stack ut objektivet genom. Man använder bönpåsar i stället för stativ, vilket är smart eftersom de inte skramlar och är mer flexibla för den här typen av fotografering.

De första minuterna kom en nötskrika och ett par större hackspettar och underhöll oss på ganska nära håll. Efter en kvart slängde jag en blick till höger och såg då att det rörde sig inne bland granarna i kanten av den lilla myren. Det var en björn! Jag försökte viska så högt som möjligt utan att prata (om ni förstår) och några av kompisarna fick en skymt av den innan den drog sig tillbaka. Då viskade en av oss andra och pekade åt vänster. Där såg vi en annan individ. Det här började ju bra, och nog  kände man pulsen öka lite. Det var kanske den berömda björnfrossan som började göra sig påmind.

Det dröjde inte länge förrän den första björnen, en fjolårsunge, vågade sig ut på myren och gick fram till en av platserna där Håkan och Eva lagt ut mat. De använder enbart vegetabilisk föda för att inte sprida dofter som kan leta sig ner i jorden. Då kan björnar, vildsvin och andra djur böka sönder marken och förstöra mycket av förutsättningarna för bra björnskådning.

Vi höll nästan andan och försökte samtidigt koncentrera oss på att betrakta björnen och fotografera den. Snart fick den sällskap av en något större björn, som vi antog var mamman. Ungen flyttade lite på sig och vid ett tillfälle blev den lite skrämd och sprang rakt emot oss. Den tvärstannade vid en liten granruska bara 6-7 meter från gömslet, så vi fick ”en face”-porträtt av den med våra teleobjektiv. Ansiktet fyllde nästan hela sökaren!

Efter någon timme fick ungen sällskap av en björn som vi trodde var ett syskon, den var i alla fall ungefär lika stor och de satt tillsammans och åt och höll koll på omgivningen en ganska bra stund. Man märkte att ungarna var mycket mer oroliga och försiktiga än mamman. Det blev än tydligare när en hanne dök upp en stund senare. Den var stor, kraftig och lite ärrad efter strider med rivaler. Han hade ett färskt sår på högra kinden som såg ganska otäckt ut. Men han verkade inte låta sig bekommas, utan satt i lugn och ro (de andra björnarna försvann så fort han visade sig) och åt i flera omgångar. Han kom också väldigt nära gömslet vid ett par tillfällen, så vi fick ögonkontakt med honom, det var lite svindlande, faktiskt…

Vi hade en eller flera björnar framför oss varje kvart eller oftare under drygt fyra(!) timmar. Det var en av mina mest fascinerande upplevelser någonsin vad gäller naturfoto. Alla förväntningar jag hade överträffades, inte bara därför att vi såg dem så ofta – det föll dessutom ett fint kvällsljus över myren, snett bakifrån gömslet. Ibland var det rent solljus och ibland mjukades det upp av molnen. Det gav oss möjlighet att göra bilder med ganska olika karaktär, och ofta kände man att resultatet blev bra redan när man tog bilden. Det var en härlig känsla!

Efter de fyra timmarna var vi ganska tagna av alla observationer och den otroliga känslan av att se de här imponerande djuren på så nära håll. När det började skymma lite försvann björnarna, och efter kl tio såg vi inte till dem. Jag gick och lade mig (vi hade varsin utmärkt brits att vila på) och satte klockan på halv tre. När den ringde gick jag upp och satt en halvtimme till, men det var bara den där nötskrikan som visade sig. Jag gick och lade mig igen och det kändes som om jag bara blundade en stund så var klockan kvart i åtta. Håkan kom upp och gick en sväng på myren för att kolla matningarna innan han knackade på och hälsade ”god morgon”. Alla var mycket, mycket nöjda med kvällen och natten!

Vi åkte tillbaka ner till lodgen och fick en härlig frukost med både risgrynsgröt och messmör bland mycket annat gott. Jag köpte Håkans bok ”Björnarnas berg”, där han beskriver arbetet med lodgen och de olika gömslena. Ska bli intressant läsning framöver. Sedan tackade vi Håkan, Eva och varandra för en helg som ingen av oss kommer glömma i första taget.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Vargas Vildmarkslodge. Det är en typ av verksamhet som man vill stödja som natutfotograf. Den drivs med djuren och omgivningarna i fokus, det är vi som är på besök hos björnarna (och vargarna, som visar sig ibland) och vi måste såklart anpassa vårt beteende därefter. När vi gör det kan vi bli så rikligt belönade som vi blev den här helgen!

Här hittar ni info om Vargas Vildmarkslodge

Här nedan finns fler bilder och ännu fler finns i mitt album på Flickr.

  

Hornborgasjön 7-8 april

Vi är redan inne i den sista vårmånaden, och april har som vanligt varit fylld av massor med olika aktiviteter (både med och utan kameran), så jag har försakat skrivandet här inne… Men här kommer ett inlägg om en återkommande tradition: besöket vid Hornborgasjön.

Jag var där helgen 7-8 april, vilket skulle visa sig vara något av ett lyckokast, eftersom man på söndagen räknade in det näst största antalet tranor någonsin, drygt 24000! Det märktes att det var fler tranor än vanligt redan när vi stod där och tittade på skådespelet, för dels var de utspridda över ett mycket större område än vanligt, (det stod t ex massor med tranor längs bort på fältet, mot skogskanten i sydöstra hörnet av sjön) och dels kom det grupper av tranor flygande nästan hela tiden, speciellt på söndagen.

Jag valde att stå vid den mindre utsiktsplatsen (nere vid kyrkan) på morgonen den här gången. Den största skillnaden mot att stå på den stora utsiktsplatsen vid Trandansen är att fåglarna flyger rakt emot dig när de kommer in från sjön i gryningen. Det gav mig möjlighet att göra rätt annorlunda bilder mot tidigare år, med tranor fotograferade framifrån, flygande på rad rakt emot mig. På fälten i höjd med kyrkan var det dessutom väldigt mycket tranor, vilket gav möjlighet till (för mig) lite annorlunda bilder, med tranorna på sluttningarna ner mot skogsbrynet.

Jag hade med mig båda kamerahusen (Nikon D3s och D7200). D7200 visade sig vara väldigt smidig för att göra flygbilder. Jag använde den med mitt 300 mm med och utan 1,4x konverter, vilket alltså gav en effektiv brännvidd på 450 respektive 630 mm. Det var så pass ljust att det gick att handhålla den även med 630 mm brännvidd.

Soluppgången blev inte någon av de mer spektakulära, men det grådisiga morgonljuset är ändå väldigt vackert och bidrar till den där trolska stämningen runt sjön innan det ljusnar.

En sak jag tänkte speciellt på i år var att det var enormt mycket sångsvan runt sjön. Jag vet inte om det berodde på den sena våren, att svanarna anländer under en kortare period än vanligt, men ofta var de fler än tranorna på vissa ytor.

Här är några bilder där jag försöker illustrera det jag skriver om här ovanför.

Hjälstaviken 17 mars

Idag åkte vi upp till Hjälstaviken (mellan Bålsta och Enköping), i hopp om att få se skäggmesarna som huserar där. Vi möttes av sol och snöyra under den första halvtimmen, men snön gav med sig efter ett tag och vi fick en fantastiskt fin förmiddag där uppe.

Vi gick längs spängerna ner mot gömslet men såg ingenting av skäggmesarna. Nere vid gömslet var det lugnt, eftersom viken fortfarande är överfrusen. Vi såg en grågås långt ut på isen och misstänkte att den var fastfrusen till en början, men den flög iväg efter en stund som väl var.

Vi gick vidare upp på Kvarnberget och njöt av utsikten och solen, som faktiskt värmde i ansiktet. Det är nog första gången i år! Vi fortsatte ner till fågelmatningen vid Hjulströms brygga där det var bra fart på fåglarna. De sedvanliga blåmesarna, talgoxarna och koltrastarna for runt mellan matningsstationerna, och de fick sällskap av nötväckor och en större hackspett också. Efter en stund dök det upp en fågel som jag aldrig lyckats fånga på bild, den oerhört vackra steglitsen. Det var t o m två stycken en kort stund. Det var riktigt kul att få se dem på nära håll och jag lyckades få några helt ok bilder också.

Vi tog en fika i sol och (nästan) lä nere vid vasskanten innan vi gick tillbaka till spängerna för att leta efter skäggmesarna. Nu hade vi bättre tur! Det satt 4-5 stycken en bit in i vassen under några minuter och vi fick möjlighet att se dem på nära håll. Kul!

Här är några bilder från dagen.

Fotolokaler jag återkommer till

När våren tar fart på allvar (vi är ju inte riktigt där än…) vaknar fotolusten hos mig lite extra. Jag har alltid en ambition att ta mig ut och göra bilder, men när ljuset återkommer känns det lite lättare att komma iväg.

Ofta rör jag mig i mitt närområde här i Huddinge/Stockholm, men det finns också några lokaler ute i landet som jag försöker återkomma till, om inte varje år, så vartannat i alla fall. Här är de jag helst återkommer till:

Hornborgasjön

Ja, det är en av Sveriges mest ”sönderfotograferade” fågellokaler, men jag gillar att komma dit i mars-april och se skådespelet med alla tranor, sångsvanar, tofsvipor och de andra arter som till äventyrs kan hävda sig där under de veckorna. Jag har varit där ett tiotal gånger den senaste 15 åren.

Det som jag gillar med sjön, förutom det enorma antalet tranor, är hur vädret och morgonljuset kan hjälpa till att skapa så många olika sorters bilder. Jag har haft allt från snöyra till bländade solsken på morgnarna under mina besök. När solen kommer upp över träden på andra sidan sjön, sett från Trandansen, är det alltid lika spännande.

Morgon vid Trandansen

Tysslingen

Om Hornborgasjön är eldoradot för tranfotografering så är Tysslingen, en sjö några km nordväst om Örebro, motsvarigheten för sångsvanar. Uppåt 4000 svanar brukas samlas där i mitten på mars. Tysslingen är ganska utmanade vad gäller fotograferingen av svanarna på deras samlingsplats. Dels är området  för oss åskådare betydligt mindre än det vid Hornborgasjön, och dels finns det en hel del saker som ”stör” i bakgrunden: hus, vägar, elledningar etc. Men det är ju en del av fotograferandet, att lära sig bemästra sådant som kan upplevas som störande i bilden. Det finns ett bra fågeltorn i södra delen av sjön där man har en bra överblick och kan komma ganska nära fåglarna med lite tur.

Sångsvanar i flykt

Gysinge

Varje år i januari brukar vi samlas, ett gäng fotokompisar sedan många år, uppe vid Dalälven i Gysinges bruksmiljö. Det är en otroligt fin plats om man gillar landskapsfoto med inslag av vatten. Dalälven förgrenar sig i flera mindre flöden runt Sevedskvarn, en bit söder om samhället, innan den rinner ihop igen med den mäktiga älven som kommer norrifrån, från själva bruksorten. Snön, isen och kylan på vinter bidrar såklart till att forma landskapet och ljuset.

Ett år när vi var där i januari stod termometern på -26 grader när vi klev ur bilarna klockan åtta på morgonen. Det var utmanande för både fotograferna och deras utrustning (speciellt batterierna!), men vi fick fantastiska bilder i det blåkalla morgonljuset.

Fors vid Sevedskvarn

Tyresta

Jag har en halvtimmes bilresa till Tyresta Nationalpark som är ett av mina favoritställen i Stockholmstrakten. Tyresta bjuder ju på väldigt varierande natur inom ett relativt litet område. Det faktum att det bara är knappt två mil till Stockholms centrum gör parken än mer speciell.

Jag brukar oftast vara i den södra delen, vid Åva och sjöarna ovanför nedre dammen. På vintern stannar jag gärna vid den lilla bäcken som rinner ner från Stensjön, där kan man hitta en hel del bra kompositioner med is och rinnande vatten som blir lite extra intressanta tack vare att stenar och grenar sträcker sig ut i bäckfåran på flera ställen. Vid nedre dammen finns ju dessutom bäver och strömstare.

Fortsätter man förbi Åva, så långt vägen räcker, så kommer man till Spirudden. Det är ett naturreservat med bl a fantastiska ekbackar på en halvö ut mot Vissvassfjärden. På hösten bjuds man på färgsprakande lövverk på ekarna. Det är såklart väldigt tacksamt att fotografera.

Bäcken ovanför nedre dammen

Paradiset

En annan favoritlokal på nära håll är Paradiset, ett naturreservat på gränsen mellan Huddinge och Haninge. Där finns ett antal fina vandringsleder genom varierad skogsmark, förbi några sjöar. Det finns ganska gott om fåglar, lite annorlunda växter och ofta bra med svamp på hösten. I området finns några av de tidigaste boplatserna på hela Södertörn, från sen stenålder.

Skvattram, Paradiset

Gömmaren

Gömmaren är en liten sjö som ligger i sydvästra Huddinge, i andra änden av Kolartorpsskogen, som vi har ”inpå knuten” här hemma. Det är en spricksjö som en gång i tiden hade förbindelse med Mälaren, men den är numera strypt av diverse infrastrukturprojekt. Det finns en fin liten vandringsled runt sjön och det häckar storlom där också. Sjön är ett populärt utflyktsmål året om, så man måste vara där tidigt på morgonen om man ska få ”ostörda” bilder. I östra delen av sjön finns det en liten myrmark som för tankarna till Norrlands inland.

Nötskrika vid Gömmaren

Isbladskärret

Kärret är mest känt för de stora träden i västra änden, där det finns uppemot 60 hägerbon. Från mitten på april börjar de befolkas av hägerkolonin som tillbringar vintern uppe vid Råstasjön i Solna. Jag brukar åka dit en tidig morgon i mitten/slutet av maj, när ungarna börjar växa till sig och föräldrarna har ett sjå med både matning och renovering av boet. Det är ofta stor aktivitet i luften, med många hägrar som flyger ganska nära utsiktsplattformen och vägen som går förbi.

Dessutom häckar svarthakedopping i kärret, tillsammans med bl a skedand och knipor. Tofsviporna brukar också ha flyguppvisningar över vattenspegeln och gräsmarkerna runt kärret.

Häger går in för landning

Under 2018 kommer jag förhoppningsvis tillbaka till alla de här lokalerna, utom Gysinge. Det var för lite snö runt trettonhelgen, så vi gjorde ett undantag och åkte ut till Upplandskusten i stället.