Ett dygn på björnarnas berg

Jag tror alla som ägnar sig åt naturfoto har en ”önskelista” med saker de skulle vilja uppleva och fotografera. Det finns ju fler möjligheter än någonsin att få uppleva speciella miljöer och exotiska djur, både i Sverige och utomlands, tack vare alla arrangörer av fotoresor som etablerat sig de senaste åren.

Högt på min lista har alltid stått att få se vår brunbjörn i det vilda. Vi har gjort våra försök när vi varit uppe i fjällen, t ex i Härjedalen, men björnen är ju för det mesta väldigt skygg och det krävs mycket tid och kunskap för att få en chans att se den. Jag har kollat annonser från ett antal föreståndare från björngömslen de senaste åren och i januari i år tog jag mig i kragen och bokade plats på Vargas Vildmarkslodge, hos Eva och Håkan Vargas Sundberg. Jag fick plats helgen före midsommar, vilket ju är bra med tanke på att det är årets näst ljusaste helg. Jag hoppades på att kunna sitta uppe större delen av natten och vaka.

Förra lördagen packade jag bilen och körde de drygt 30 milen upp till deras lodge, som ligger drygt tre mil söder om Edsbyn/Alfta, mitt i hälsingeskogarna. Vi togs emot av Eva, Håkan och deras charmiga hund Chessie, en blandning av schäfer och mastiff.

Efter en god fika och lite information och instruktioner från Håkan och Eva satte vi oss i två jeepar och åkte ca tio minuter uppför berget som ligger nära lodgen. Då var klockan halv fem på eftermiddagen. Håkan ville att vi skulle åka upp så tidigt som möjligt, eftersom man sett björnar redan vid femtiden dagen före. I vanliga fall brukar de visa sig vid niotiden på kvällen eller senare. Det skulle visa sig vara ett lyckokast…

Vi parkerade och gick sakta, i tysthet, ca en kvart genom skogen upp mot gömslet som ligger vid en liten myrmark. Vi måste vara tysta vi kunde för att inte ge oss till känna. Längs vägen visade Håkan oss dels färska björnspår och dels träd där björnarna stått och kliat sig, det satt björnhår kvar i barken (tänk Baloo i Djungelboken på julaftons-TV:n 🙂 ).

När vi kom fram till gömslet var klockan fem. Håkan önskade lycka till och sade att han skulle hämta oss klockan åtta morgonen därpå. Jag satte mig tillrätta i den bekväma fåtöljen och justerade in mitt 300 mm plus konverter i galonstruten, som man stack ut objektivet genom. Man använder bönpåsar i stället för stativ, vilket är smart eftersom de inte skramlar och är mer flexibla för den här typen av fotografering.

De första minuterna kom en nötskrika och ett par större hackspettar och underhöll oss på ganska nära håll. Efter en kvart slängde jag en blick till höger och såg då att det rörde sig inne bland granarna i kanten av den lilla myren. Det var en björn! Jag försökte viska så högt som möjligt utan att prata (om ni förstår) och några av kompisarna fick en skymt av den innan den drog sig tillbaka. Då viskade en av oss andra och pekade åt vänster. Där såg vi en annan individ. Det här började ju bra, och nog  kände man pulsen öka lite. Det var kanske den berömda björnfrossan som började göra sig påmind.

Det dröjde inte länge förrän den första björnen, en fjolårsunge, vågade sig ut på myren och gick fram till en av platserna där Håkan och Eva lagt ut mat. De använder enbart vegetabilisk föda för att inte sprida dofter som kan leta sig ner i jorden. Då kan björnar, vildsvin och andra djur böka sönder marken och förstöra mycket av förutsättningarna för bra björnskådning.

Vi höll nästan andan och försökte samtidigt koncentrera oss på att betrakta björnen och fotografera den. Snart fick den sällskap av en något större björn, som vi antog var mamman. Ungen flyttade lite på sig och vid ett tillfälle blev den lite skrämd och sprang rakt emot oss. Den tvärstannade vid en liten granruska bara 6-7 meter från gömslet, så vi fick ”en face”-porträtt av den med våra teleobjektiv. Ansiktet fyllde nästan hela sökaren!

Efter någon timme fick ungen sällskap av en björn som vi trodde var ett syskon, den var i alla fall ungefär lika stor och de satt tillsammans och åt och höll koll på omgivningen en ganska bra stund. Man märkte att ungarna var mycket mer oroliga och försiktiga än mamman. Det blev än tydligare när en hanne dök upp en stund senare. Den var stor, kraftig och lite ärrad efter strider med rivaler. Han hade ett färskt sår på högra kinden som såg ganska otäckt ut. Men han verkade inte låta sig bekommas, utan satt i lugn och ro (de andra björnarna försvann så fort han visade sig) och åt i flera omgångar. Han kom också väldigt nära gömslet vid ett par tillfällen, så vi fick ögonkontakt med honom, det var lite svindlande, faktiskt…

Vi hade en eller flera björnar framför oss varje kvart eller oftare under drygt fyra(!) timmar. Det var en av mina mest fascinerande upplevelser någonsin vad gäller naturfoto. Alla förväntningar jag hade överträffades, inte bara därför att vi såg dem så ofta – det föll dessutom ett fint kvällsljus över myren, snett bakifrån gömslet. Ibland var det rent solljus och ibland mjukades det upp av molnen. Det gav oss möjlighet att göra bilder med ganska olika karaktär, och ofta kände man att resultatet blev bra redan när man tog bilden. Det var en härlig känsla!

Efter de fyra timmarna var vi ganska tagna av alla observationer och den otroliga känslan av att se de här imponerande djuren på så nära håll. När det började skymma lite försvann björnarna, och efter kl tio såg vi inte till dem. Jag gick och lade mig (vi hade varsin utmärkt brits att vila på) och satte klockan på halv tre. När den ringde gick jag upp och satt en halvtimme till, men det var bara den där nötskrikan som visade sig. Jag gick och lade mig igen och det kändes som om jag bara blundade en stund så var klockan kvart i åtta. Håkan kom upp och gick en sväng på myren för att kolla matningarna innan han knackade på och hälsade ”god morgon”. Alla var mycket, mycket nöjda med kvällen och natten!

Vi åkte tillbaka ner till lodgen och fick en härlig frukost med både risgrynsgröt och messmör bland mycket annat gott. Jag köpte Håkans bok ”Björnarnas berg”, där han beskriver arbetet med lodgen och de olika gömslena. Ska bli intressant läsning framöver. Sedan tackade vi Håkan, Eva och varandra för en helg som ingen av oss kommer glömma i första taget.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Vargas Vildmarkslodge. Det är en typ av verksamhet som man vill stödja som natutfotograf. Den drivs med djuren och omgivningarna i fokus, det är vi som är på besök hos björnarna (och vargarna, som visar sig ibland) och vi måste såklart anpassa vårt beteende därefter. När vi gör det kan vi bli så rikligt belönade som vi blev den här helgen!

Här hittar ni info om Vargas Vildmarkslodge

Här nedan finns fler bilder och ännu fler finns i mitt album på Flickr.

  

Hornborgasjön 7-8 april

Vi är redan inne i den sista vårmånaden, och april har som vanligt varit fylld av massor med olika aktiviteter (både med och utan kameran), så jag har försakat skrivandet här inne… Men här kommer ett inlägg om en återkommande tradition: besöket vid Hornborgasjön.

Jag var där helgen 7-8 april, vilket skulle visa sig vara något av ett lyckokast, eftersom man på söndagen räknade in det näst största antalet tranor någonsin, drygt 24000! Det märktes att det var fler tranor än vanligt redan när vi stod där och tittade på skådespelet, för dels var de utspridda över ett mycket större område än vanligt, (det stod t ex massor med tranor längs bort på fältet, mot skogskanten i sydöstra hörnet av sjön) och dels kom det grupper av tranor flygande nästan hela tiden, speciellt på söndagen.

Jag valde att stå vid den mindre utsiktsplatsen (nere vid kyrkan) på morgonen den här gången. Den största skillnaden mot att stå på den stora utsiktsplatsen vid Trandansen är att fåglarna flyger rakt emot dig när de kommer in från sjön i gryningen. Det gav mig möjlighet att göra rätt annorlunda bilder mot tidigare år, med tranor fotograferade framifrån, flygande på rad rakt emot mig. På fälten i höjd med kyrkan var det dessutom väldigt mycket tranor, vilket gav möjlighet till (för mig) lite annorlunda bilder, med tranorna på sluttningarna ner mot skogsbrynet.

Jag hade med mig båda kamerahusen (Nikon D3s och D7200). D7200 visade sig vara väldigt smidig för att göra flygbilder. Jag använde den med mitt 300 mm med och utan 1,4x konverter, vilket alltså gav en effektiv brännvidd på 450 respektive 630 mm. Det var så pass ljust att det gick att handhålla den även med 630 mm brännvidd.

Soluppgången blev inte någon av de mer spektakulära, men det grådisiga morgonljuset är ändå väldigt vackert och bidrar till den där trolska stämningen runt sjön innan det ljusnar.

En sak jag tänkte speciellt på i år var att det var enormt mycket sångsvan runt sjön. Jag vet inte om det berodde på den sena våren, att svanarna anländer under en kortare period än vanligt, men ofta var de fler än tranorna på vissa ytor.

Här är några bilder där jag försöker illustrera det jag skriver om här ovanför.

Reseberättelse: Madeira

(Från 8 februari 2017)

Hemma igen efter en vecka på den fantastiska lilla ön utanför Afrikas västkust, 40 mil norr om Kanarieöarna. Vi bodde bra i utkanten av Funchal och gjorde tre längre och ett par kortare vandringar under veckan.

Jag hade alltså ”bara” med mig min Fuji X100T och jag var spänd på hur det skulle fungera med enbart 35 mm som brännvidd till alla de olika motiv som Madeira erbjuder, från arkitekturen och stadslivet i Funchal, till klipporna och havet längs kusterna och de mäktiga bergslandskapen uppe på ön.

Jag kan säga det direkt: det var en av de resor jag känt bäst att kameran varit en förlängning av min arm och mitt öga. Den är väldigt snabbjobbad, man har hela tiden koll på exponeringsvärden m m i den utmärkta hybridsökaren och även såklart via reglagen utanpå kameran. Det gick väldigt smidigt att ta både spontana bilder och mer planerade. Totalt tog jag ca 1200 bilder under veckan.

Jag ställde in ett par av funktionstangenterna för att justera filmsimulering och ISO, som är de parametrar jag ändrar mest, förutom exponeringskompensationen. Jag använde bländarförval till 95% av alla bilder, det passar mitt sätt att fotografera bäst, eftersom jag vill ha koll på skärpedjupet för t ex porträtt och landskapsmotiv.

Det tog någon dag innan jag vande mig vid hur kameran mäter ljuset med matrismätningen. Den verkar lägga större vikt vid det som är i mitten av bilden jämfört med t ex Nikons DSLR-kameror. Jag fick ofta minuskompensera om det var motiv som var mörkare i mitten än i kanterna, t ex, men när man väl förstått det var det inga konstigheter.

Vad gäller filmsimuleringen så använde jag mest Astia och ibland Provia. Vi hade ganska soligt väder för det mesta, så Astias lite mjukare färgskala passade det bitvis rätt hårda ljuset bra.

Den här kameran kommer att bli min semesterkamera framöver, om det inte handlar om dedikerade fotoresor. Då åker den stora utrustningen med, men X100T räcker mycket långt för ”vardagliga” semesterbilder, helt klart.

Här är bilder från olika miljöer, ytterst lite efterbehandlade:


Saluhallen i Funchal


Saluhallen i Funchal


Från gamla staden i Funchal, känd för sina målade dörrar


På gågatan i Funchal


I centrum av Funchal


Camara do Lobos, en fiskeby strax väster om Funchal


Ponta do Sao Lorenco, östligaste udden


Ponta do Sao Lorenco


Ponta do Sao Lorenco


Bergsmassiv uppe på ön


Pico Grande (1654 m) strax till vänster om mitten och bakom molnen där till höger ligger Pico Ruivo, Madeiras högsta berg (1862 m)

 

 

 

 

Resefoto – Madeira

(Från 22 januari 2017)

Som jag skrev i förra inlägget så ska jag och Maria åka till Madeira på semester. Vi var där på vår bröllopsresa för exakt 27 år sedan, så vi tyckte att det var dags för ett nytt besök. Förra gången åkte vi runt en del med taxi (det var billigt då) och provade även på lite vandring längs levadorna, de ofta mycket fint anlagda bevattningskanalerna som rinner längs med bergssidorna och förser odlingarna med vattnet som samlas upp högre upp i bergen. De började byggas för flera hundra år sedan och byggdes ända fram till 70-talet.

Det är vandringen vi ska fokusera på nu. Det finns miltals med levador, och vi hoppas kunna göra så att vi vandrar från punkt A till B, dvs inte fram och tillbaka eller i cirkel. Detta för att få se så mycket av ön som möjligt.

Madeira är en rätt speciell ö, den är ca sex mil lång och två mil bred, men hela 1800 m hög. De stora höjdskillnaderna på så pass liten yta gör att ön täcker in flera klimatzoner. Högst upp är det tempererat klimat, ofta åt det kylslagna hållet. Som jag minns det så finns det områden som liknar de skotska hedarna där. Bergslandskapet är mycket dramatiskt på sina ställen, med branta klippor som störtar ner mot havet. Nere vid Atlantstränderna är det närmast subtropiskt klimat, med palmer och bananodlingar. Det här ger förstås fina möjligheter till bra bildberättelser, just de stora kontrasterna mellan de olika delarna av ön är intressanta och inspirerande.

Europas näst högsta landklippa ligger på Madeira. Cabo Girao reser sig drygt 600 m över havet några km väster om huvudstaden Funchal. Bara Predikstolen utanför Stavanger i Norge är högre.

Funchal har mycket fin arkitektur och ringlar längs sydkusten nedanför de branta klipporna som omger den. Här finns möjlighet till bra stadsfoto.

Jag tar bara med mig min Fuji X100T. Det ska bli en rolig utmaning att göra så pass olika typer av bilder med enbart Fujin och det fina objektivet, som motsvarar 35 mm på fullformat. Det är ju en klassisk och väldigt användbar brännvidd.

Återkommer med bilder!